Romaner & noveller

Roman-En-ny-dorr

En ny dörr

– Det blir ingen sommar om jag inte får komma till Klippö, hade Torsten sagt.

Och visst kan Boel hålla med honom. Det är ljuvligt här. Hon är glad över jobbet men samtidigt också lite orolig: hon vet ju faktiskt inte så mycket om Torsten – vad har hon egentligen gett sig in på?

 

Missa inte starten på vår nya roman i veckans nummer!

Teckning: KAJSA FLINKFELDT

Mysrys i sommar!

1 juli, 2014, 06:07

Tyst vittne

I veckans Allers, nummer 28, startar en kuslig långnovell av Åke Edwardson som gjort sig känd med sina böcker om kriminalkommissarie Erik Winter.

 

En riktig sommarrysare av Åke Edwardson

Tyst minut

– Det här stället är en liten pärla, tycker Lisas pappa, och hennes mamma håller med.

Familjen har hyrt en stuga i ett campingområde vid en liten insjö, och eftersom bara en av de övriga stugorna är bebodd är det lugnt och fridfullt här. Men det är ett bedrägligt lugn. I stillheten om nätterna hör Lisa tunga steg utanför stugan. Hennes föräldrar brukar säga att Lisa har så livlig fantasi och att hon bara inbillar sig, men Lisa vet att stegen är verkliga. Och det känns inte som om den som går där vill dem något gott…

 

Teckning: KAJSA FLINKFELDT

Den sanna kärleken

Sugen på härlig semesterläsning? Missa inte romanstarten i Allers nr 27!

Den sanna kärleken

Precis när Alixandra avslutat sina studier på arkitekturhögskolan erbjuds hon att i ett år fritt disponera ett hus på ön Nantucket utanför USA:s västkust. Men varför har hon fått detta erbjudande? Visserligen kände hennes mor den gamla dam som tidigare bott i huset, men det är väl inte skäl nog? Vad Alix inte vet är att den stilige Caleb Kingsley är inblandad – visserligen har han varit död i tvåhundra år, men han hoppas fortfarande på att återförenas med sin stora kärlek och för detta behöver han hjälp från Alix…

Jude Deveraux’ roman handlar om en kärlek som räcker över århundraden och ett hus hemsökt av ett högst charmerande spöke. Första avsnittet kommer i Allers denna vecka!

 

Teckning: RICHARD ERAUT

Café Blå Lyktan

– Du får inte bli en sådan där insnöad bibliotekarie, säger faster Agnes. Du rör dig bara i B-triangeln: Biblioteket, Blå lyktan och Bergsgatan där du bor. Du måste ta dig ut mer och träffa folk!

Petra håller med sin faster, men det är inte så lätt när ens favoritsysselsättningar är att cykla fort, läsa böcker och äta goda kakor hos fastrarna. För allt det här gör man faktiskt utmärkt bra ensam!

Men nu ska fastrarnas fina Café Blå lyktan säljas. Då tappar ju Petra ett ben i sin triangel. Ska hennes liv hädanefter bara röra sig utmed ett rakt streck?

Teckning: YUNIN STRÖM

vitpixel

Kärlek på liv och död av Nicholas Sparks

Kärlek på liv och död

Kärlek på liv och död av Nicholas SparksEfter viss övertalning följer Sophia med sina kurskamrater från universitetet ut på landet där det ska bli rodeotävlingar med efterföljande fest. Kvällen visar sig bli en positiv överraskning, tills hon får syn på den hon absolut inte vill ha att göra med – Brian som bedragit henne och som vägrar inse att det är slut mellan dem. När han börjar bråka med henne kommer någon till hennes undsättning, någon som kommer att förändra hela hennes liv… Succéförfattaren Nicholas Sparks nya roman gick genast upp på bästsäljarlistorna i USA när den kom ut där i höstas. Nu kan du läsa den i Allers!

Teckning: STEPHANIE AXTELL

Novell – Påskäggen

13 april, 2014, 07:04

Novell - påskäggen

En liten stunds avkoppling får du här med novellen Påskäggen som vi plockar från Allers dubbelnummer  16-17.

Just det här året är Victoria inte på humör att fira påsk. Men så får hon syn på en man med bruna ögon och ett glatt humör och hennes grå dag får plötsligt färg…

Marknadsstånden försöker överträffa varandra i färgglädje: kycklinggult, skirt grönt som i späda björklöv, lila och rosa som i tulpaner… alla de färger som hör påsken till.

Men inuti Victoria är det bara grått.

Hon har alltid älskat påsken, och att vandra runt på skärtorsdagsmarknaden på den lilla stadens torg hade alltid varit en särskild njutning. Men i år… nu plockar hon bara förstrött bland de varor som dukats upp. Hon har uppbådat all sin energi för att ens orka ta sig ut i vårsolen. Victoria tycker oändligt synd om sig själv.

Skild. Hur många gånger har hon inte smakat på det ordet. Ändå har det gått nästan ett år sedan Tobbe och hon skildes åt. Det var han som ville, inte hon, och det har kostat henne kraft och tårar att ordna en ny tillvaro för sig och deras dotter. Ett annat ord som gör ont är ensamstående. Nej, det känns fel att säga. Tobbe är en bra pappa och han och Saga umgås nästan lika mycket som tidigare. Men det är så Victoria känner sig. Ensam.

Främst för Sagas skull försöker Victoria se till att tillvaron är så mycket ”som vanligt” som det bara går, och Saga har uppenbarligen gått helskinnad ur det som skulle ha kunnat bli till ett trauma. Nu pratar hon glatt på bredvid Victoria, som lyssnar på sin dotter medan hon tankspritt fingrar på några äggvärmare som ser ut som skidmössor. Det hade varit hennes största oro, att Saga skulle bli lidande vid skilsmässan, men hon och Tobbe kämpade sig igenom separationen med Sagas bästa för ögonen. Det har de åtminstone lyckats med! Men vintern har varit tung och mörk, inte bara utomhus. Nu mot vårkanten är all hennes kraft förbrukad.

Vårsolen värmer så generöst och himlen är milt blå med lätta vita molntussar. Victoria kan slappna av lite. Men det är ändå bara för Sagas skull hon går här. Under hela dotterns sjuåriga liv har familjens påsk börjat med ett besök på den trivsamma marknaden och hon ska inte behöva få påskhelgen förstörd bara för att hennes mamma är sliten.

Victoria minns tillbaka och vet inte vem av de tre (det känns som mycket längesedan nu) som haft roligast när de gått här tillsammans och fnissat och skojat och valt och vrakat. Nu snor hennes dotter nyfiket runt från det ena ståndet till det andra. Bara Victoria själv känner sig vingklippt, trött och sorgsen. Hur gör man för att följa rådet om att ”ta sig i kragen” som en och annan välmenande vän ger henne?

Hon skakar av sig de vemodiga tankarna. Nu gäller här och nu, och det är Sagas påskfirande som är det viktigaste. Få se nu: påskris, fjädrar i alla de färger att sätta i riset, några små söta papperskycklingar som Saga blivit förälskad i, påskharar i choklad till de små kusinerna och några av de där roliga äggvärmarna har hon i korgen – hm, det var väl allt?

– Men äggen då, mamma! hojtar Saga. Kom du inte ihåg dem?

Och Victoria tänker att hur kan jag över huvud taget komma ihåg något alls? Sorg tär på minnet.

Men Sagas skotskrutiga kjol fladdrar i vårbrisen, hon är redan på väg mot ett grönt marknadsstånd i skuggan av en stor ek. Victoria har bara att följa efter. I detta stånd säljs enbart ägg. Victoria visste inte att det fanns ägg i så många olika nyanser, från kritvita över ljust beige till mörkbrunfläckiga.

En man med tredagarsskägg (fåfänga, enligt Victoria, som börjat odla sin kritiska ådra) dyker upp bakom disken, ser hennes tvekan och räcker henne en papperspåse:

– Ta några av varje, säger han och skrattar. Det blir vackert på påskbordet.

Hon tar emot påsen och tittar upp för att tacka. Hennes egna gröna ögon möter ett par varma bruna. Av någon anledning gör det henne förvirrad.

Hon får hjälp av Saga att välja, och Saga vill ha av alla sorterna och plockar raskt ihop flera ägg av varje, av de vita och de beige, de prickiga, bruna och spräckliga. En pojke i Sagas ålder dyker upp, tar emot den välfyllda påsen och väger den.

Mannen – pojkens far, tror Victoria – berömmer Saga för hennes goda val, viker ihop påsen och säger priset. Han har en varm, lite sträv röst och hon blir ännu mer förvirrad, känner sig med ens som en skolflicka.

Äggförsäljaren tar inte kontanter och när hon lämnar över sitt kort far en snabb, förvånad tanke genom hennes huvud: Vilken modern torghandlare! För hans utseende är långt ifrån modernt: stort skinnförkläde, penna bakom örat och en bylsig rutig gubbkeps nertryckt över det burriga håret. Samt alltså tredagarsskägg. Han borde använda en gammal konduktörsväska med myntfack i stället för en sådan där elektronisk apparat.

Hon får tillbaka kortet och kan inte undvika att se in i hans vänliga ögon igen. Kanske lite för länge, för plötsligt känner hon att hon rodnar. Men den glada ägghandlaren verkar inte det minsta förlägen.

Fumligt stuvar hon tillbaka kortet i plånboken och klämmer ner den i sin korg bland påsar och påskpynt. Hon trycker hårt till korgens flätade lock med en irritation som hon inte vet var den kommer ifrån. Så mumlar hon ett glad påsk utan att våga möta den där bruna blicken på nytt.

Han säger lugnt och lite roat:

– Tack. Jag hoppas ni också får en fin påsk!

Han sätter två fingrar mot den slitna kepsskärmen, som ett slags honnör, och skrattar mot henne. Då ser hon det! Att det glittrar som guld mitt i det där varma bruna! Leende guldbruna ögon, nynnar hon tyst för sig själv, och inte så lite förargat, när hon snubblar i väg från äggståndet. Hur fånig får man bli? Och kinderna som bränner.

Vad i all världen går det åt henne? Hon har ju dyrt och heligt lovat sig själv att inte se åt en man på mycket, mycket länge. Män är som luft för henne. De finns inte, helt enkelt.

Saga marscherar framför sin mamma, förväntansfull inför påskpysslandet som väntar. Porten till hyreshuset är tung, men Saga knuffar energiskt upp den, och de tar hissen till lägenheten.

Snart är det påskafton. Det ska bli ett så fint påskbord, även i år.

Victoria börjar med att smaksätta sillen, tre olika sorter. Det är visserligen inte Sagas favoritmat, men det hör till med sill på påskbordet.

Saga dekorerar tårtan vars botten de bakat i god tid före helgen och förvarat i frysen. Hon har lite problem med kycklingarna av mandelmassa som ska stoltsera mitt på tårtan. Dem vill hon absolut göra själv, det var inte tal om att köpa färdiga. Men det är knepigare än Saga trott att få till dem. Hon knådar och rullar den gulfärgade mandelmassan, justerar formen gång på gång, men det vill sig inte riktigt. Påskkycklingar måste ju se ut som kycklingar, inte som små hundar eller något annat.

De arbetar bra tillsammans, mor och dotter, och trivseln sprider sig i deras lilla kök. Saga kämpar på med kycklingarna, särskilt näbbarna är krångliga. Victoria måste småle när hon ser dotterns rynkade panna och tungspetsen som sticker ut vid mungipan. En envis dotter har hon. Och självständig. Victoria känner sig lyckligt lottad.

Sillen är lagd i burkar och Victoria sätter i gång med janssons frestelse. Tre stycken ska det bli, de brukar gå åt under påskdagarna. Hon sätter just in de två första i ugnen när det ringer på dörren – en rad uppfordrande signaler. Det är någon som gillar att göra trudelutter med dörrklockor, den saken är klar. Mor och dotter tittar på varandra: Vem?

Saga springer för att öppna och Victoria går efter. Där står en man i dörröppningen. Det är han, mannen med de bruna ögonen! Han ler stort. Det gör också pojken som sticker fram huvudet bakom hans rygg, miniförsäljaren från marknaden. Pojken sträcker fram en prasslande påse. Äggpåsen!

– Min son Vilhelm, presenterar ägghandlaren stolt.

– Ville, alltså, muttrar sonen som besvärat försöker undkomma den faderliga handen på sina axlar.

– Ja, just det. Varannan vecka är han hos mig, fortsätter pappan, då är vi affärskompanjoner, kan man säga. Du glömde äggen.

– Så snällt av er att komma hit med dem. Men hur…?

– Ditt betalkort. Jag kom ihåg namnet, sen var det hur enkelt som helst att hitta adressen, säger mannen, som äntligen tycks bli lite generad. Ni kan ju inte fira påsk utan äkta ägg.

Victoria undrar för ett ögonblick vad som menas med äkta ägg, finns det oäkta ägg också, men kan inte låta bli att skratta. Saga hade först stirrat förvånat på far och son i dörren, men förstår det hela när hon ser äggpåsen i den flinande Villes hand.

– Ha, typiskt mamma, fnissar Saga. Jag gör påskkycklingar men de blir jättekonstiga.

– Äsch, vadårå, säger pojken, de e väl inget svårt.

Och så störtar båda barnen ut i köket. De två vuxna blir nästan omkullsprungna.

Tysta står de kvar i dörren, ägghandlaren med de bruna ögonen och Victoria med de röda kinderna. Det är en vänlig tystnad, men lite förlägen. De vet inte riktigt vad de ska säga.

Ägghandlaren harklar sig.

– Ähum… ursäkta min grabb, han är nog lite vild. Och han gillar att hålla till i köket, han kommer nog att bli kock en vacker dag, han är duktig på det där. Själv är jag ingen vidare talang vid spisen.

– Inte jag heller, ljuger Victoria plötsligt. Men om du vill komma in en stund, du också, så kan vi kanske hjälpas åt att koka påskäggen?

Nu ser hon guldglittret i de där bruna ögonen igen.

– Jag heter Victor, säger han.

– Och jag heter Victoria, säger Victoria.

– Så bra, säger ägghandlaren.

– Hm, säger Victoria, men kliv in. Är du också kycklingexpert som din pojke?

– Njae, inte direkt, säger Victor. Min talang ligger mera åt äggmålningshållet.

Ja, så enkelt gick det till när Victoria mötte Victor och Victor mötte Victoria.

Och så var den sagan – inte – slut. För från och med denna skärtorsdag, så står det varje år en stor vacker skål på familjens påskbord, till brädden fylld med alla varianter av vita och bruna, beige och spräckliga ägg. Slut

 Novell av ESTHER LINATCHI Teckning: JESSICA BOLANDER

Jag måste få berätta

10 mars, 2014, 12:03

Jag måste få berättaHär nedan kan du läsa Torilds gripande skildring av en arvstvist. Den finns också bland läsarnas egna berättelser, som är extra många i veckans nummer av Allers.

 

Det orättvisa arvet kom emellan mig och min syster

 

På dagarna kan jag välja mina tankar och jag tänker sällan på dig, min syster, och din familj. Men på natten, i drömmen, återvänder jag 

ofta till mitt barndomshem…

På dagarna kan jag välja mina tankar och jag har valt bort er. Trots släktbanden har jag valt ett liv utan er. Men du, min syster, valde väl också genom att inte vilja prata om det som hänt, genom att inte vilja förstå? Man kan kalla det en arvstvist på ett vis eftersom det handlar om ett hemställe, hus och mark, även om hus­övertagandet skedde när båda föräldrarna ännu levde. Det blev inte rättvist alls, som jag ser det. Kanske var det inte menat att bli så fel, att favorisera en framför de andra, ändå blev det så.

Jag mister inte bara en syster utan också ett syskonbarn som i sin tur har barn. Visst är det en sorg, nyligen var det dop och jag var inte bjuden. Det blir konstigt också vid födelsedagar och liknande. Vi är redan en liten släkt så det känns dubbelt sorgligt att det blivit så här. Men jag har aldrig kunnat med falskhet och att sopa saker under mattan. Kanske kan det tyckas konstigt att offra relationer för ett hus och materiella värden. Men så här har det blivit efter resans gång och ingen verkar vilja eller orka försöka rätta till det.

Jag är ensamstående med mycket låg inkomst. Det blir kris om jag behöver nya glasögon eller måste gå till tandläkaren. Dessutom har jag flera husdjur som jag tagit hand om när ingen annan kunnat eller velat. De är min glädje, men de kostar också. Så visst sticker det i ögonen att min syster och hennes barn sitter i hus värda flera miljoner. Hade jag själv haft så jag klarar mig så hade det kanske varit lättare att överse med det hela.

Min uppväxt var rätt kaotisk med en äldre bror som var tung missbrukare och en mor som var psykiskt labil och även hade fysiska besvär. Min far var sällan hemma. Min syster, som jag numera inte har kontakt med, flyttade hemifrån tidigt. Det kunde inte jag, som bara var sju år när allt verkligen förändrades till det sämre. Det är inte många dagar av trygghet som jag upplevt i min barndom sedan dess. Kanske handlar det också om det, med huset som gått vidare till min syster. Vi flyttade mycket, men just där i den byn där huset ligger fick jag lugn och ro från andra klass och tills jag flyttade hemifrån. Med lugn och ro menar jag inte situationen i familjen utan byn, huset, gården. Det blev till en trygghet. Jag hade kompisar och vi sysslade mycket med hästar. Att växa upp på landet med närheten till skog och natur och att få gå i en mind­re byskola till sjätte klass grundar en ändå på något vis. Ger en känsla av att ”här hör jag hemma, det är min identitet och mina rötter”. I dag sätter jag aldrig min fot i den byn. Min syster har nu mina barndomsvänner och klasskamrater som sina vänner. Det känns konstigt och jag känner mig bestulen på något vis.

Man kan visserligen inte grunda sin trygghet på en plats och i ett sammanhang utan behöver hitta den inom sig själv. Men alla behöver vi rötter. Jag försöker tänka att jag hade min tid där och det kan ändå ingen ta ifrån mig.

Känslan att blicka ut över det oändliga havet.

Närheten till hästarna. Upplevelser och upptåg under barn- och ungdomsår. I dag finns inget bevarat av band och relationer tyvärr, men det fanns då.

På dagarna kan jag välja mina tankar och jag tänker sällan på min syster och hennes familj. Man vänjer sig. Men på natten återvänder jag ofta till mitt barndomshem. I drömmen är min syster ofta snäll och omtänksam. I natt i drömmen stod jag och tittade på mitt syskonbarns mångmiljonbygge på tomten, men det kändes inget särskilt. Mitt syskonbarn kom fram emot mig och det kändes nästan som förut, som att det var okej igen.

Ibland kan jag undra om jag och du, min syster, kommer att leva åtskilda hela våra liv. Skulle en allvarlig sjukdom hos någon av oss förändra något? Jag vet inte. Vi hade inte någon  särskilt nära relation innan det här hände, men nog var det trots allt värdefullt att ha en syster.

Torild

 

Ny spännande roman börjar denna vecka!  En dagboks hemlighet

Det är i början av 1960-talet. Veronicas mor har just gått bort, och nu sitter Veronica på vinden till föräldrahemmet och går igenom alla kvarlämnade saker. Minnena från den olyckliga barndomen väller över henne – fadern var sträng och despotisk och modern undanglidande och tyst. När morfadern förlorade familjeförmögenheten i Krügerkraschen blev stämningen i Veronicas hem ännu sämre. Det var som om fadern anklagade modern för att det nu inte längre fanns något arv att hämta. När fadern dör i en olycka verkar modern närmast lättad.

Veronica har aldrig förstått vad som en gång fört hennes föräldrar samman och modern ville aldrig tala om det. Men bland all bråte uppe på vinden hittar Veronica av en slump moderns gamla dagböcker. Kan förklaringen till föräldrarnas olyckliga äktenskap finnas i dem…?

Teckning: YUNIN STRÖM

 

Jag måste få berätta!

10 februari, 2014, 13:02

I Allers nr 7 får du extra mycket gripande läsning. Vi har vi en stor special med läsarnas egna berättelser om relationer, bekymmer men också glädjeämnen! Därifrån har vi hämtat Ingas berättelse om hur hon otippat fick en ny, fyrfotad, familjemedlem…

 

Jag måste få berätta

Hans bedjande ögon fick mig på fall

Mycket negativt hade jag att säga om grannens hund, men skälla brukade den inte göra. När vi därför en sen kväll väcktes av hundskall förstod vi att något var fel…

 När barnen flyttat hemifrån sålde Erik och jag villan och köpte en bostadsrätt i ett mindre hus med bra läge inte så långt från havet. Vår närmaste granne var Margareta, en kvinna i åttioårsåldern. Hon var rar och sympatisk och gjorde inte mycket väsen av sig, vi brukade talas vid lite när vi möttes i trappuppgången. Men hon hade en hund som jag avskydde, en boxervalp som hette Lucas. Sedan jag blev biten av en hund när jag var liten hade jag alltid tyckt illa om hundar men ändå lärt mig att behärska min rädsla. Lucas verkade dock inte få någon som helst uppfostran och han hoppade upp på folk helt ohejdat.

– Han är så snäll, vill bara hälsa, sa Margareta första gången vi träffades.
Jo, tack, tänkte jag. Det hade jag hört förr när hussar och mattar inte kan förstå att man tycker deras älsklingar är otäcka utan tror att hela världen ska dyrka dem.
Margareta berättade också att hon haft en hund före Lucas. Den hunden hade varit gammal och man hade tvingats avliva den. Eftersom hon inte kunde tänka sig ett liv utan hund hade hon köpt Lucas.

Erik och jag var ense om att Margareta nog skulle låtit bli att skaffa en valp. Det hade säkert gått bra med den gamla trötta hunden hon haft förut, men Lucas krävde massor av motion och uppfostran som Margareta inte klarade av att ge honom. Hon gick dåligt och hundens rastningar var bara korta små turer i trädgården utanför huset. Vi ville ändå inte lägga oss i och tänkte att det kanske skulle ordna sig på något sätt, att Margareta själv skulle inse att Lucas var för mycket för henne.
Margareta hade aldrig varit gift. Hon var trevlig att tala med, hade varit journalist och hade många spännande historier på lager. Vi bjöd in henne på kaffe ibland. Jag tummade på sanningen och sa att jag var allergisk mot hundar, och på så vis slapp vi Lucas vid de tillfällena.
Hörde hundskall
En sen kväll när Erik och jag redan somnat väcktes vi av skall inifrån grannlägenheten. Det var ovanligt, vi hade faktiskt aldrig hört Lucas skälla förr.
Iklädda morgonrockar gick vi ut i trappuppgången och ringde på Margaretas dörr. Ingen öppnade. När vi ropade in genom brevinkastet såg vi att lampan i hallen var tänd. Lucas sprang till ytterdörren och skällde än mer när han hörde våra röster, men vi fick inget svar från Margareta.
Erik gick ut på vår balkong som gränsade till Margaretas, balkongerna var bara åtskilda av en vägg, och jag följde efter. Vi försökte förgäves se in i Margaretas vardagsrum där det också var tänt. Erik bestämde sig då för att klättra in på hennes balkong. Jag protesterade, för vi bor tre våningar upp och jag tyckte det var för farligt, men Erik är vig och klättringen var inget problem.
– Balkongdörren står på glänt, meddelade han. Jag går in.
En stund senare stod vi återigen i trappuppgången, nu för att ta emot ambulansen. Erik hade hittat Margareta på golvet i köket, bredvid henne hade Lucas suttit och ömsom skällt, ömsom gnytt. Erik hade ringt efter ambulans fast han förstod att Margareta var död. Sedan hade han gått ut genom hennes ytterdörr och tagit med sig hunden.
Det blev en lång natt. Ambulansen kallade på polis som de måste göra när någon hittas plötsligt död, sedan kom en bårbil och tog med sig kroppen. Erik och jag var chockade, vi hade ju tyckt om Margareta. Men när polisen som blivit kvar skulle gå sa Erik:
– Men hunden då?
– Är den inte er? frågade polismannen förvånat.
Nej, det var inte vår hund, svarade Erik. Polismannen såg förbryllad ut. Inga anhöriga fanns och det enda var väl att ta hunden till veterinär för avlivning i så fall. Men inte mitt i natten. Kunde inte vi ta hand om hunden tillfälligt?
Tog med honom
Jag var så utmattad att jag sa ja bara för att bli av med problemet. Vi tog med Lucas in till oss och gick till sängs för att i alla fall försöka få lite sömn. Hunden stängde vi in i köket.
Jag släckte sänglampan, men det var svårt att somna för alla tankar som for runt i huvudet. Till sist föll jag i orolig sömn men väcktes av en duns från köket. Så kände jag ett tryck på mina ben, det var Lucas som hoppade upp i sängen, la sig till rätta och borrade in no-sen i min armhåla. Han låg väldigt stilla, som om han begrep att han måste uppföra sig väl för att inte bli bortkörd. Den kloka hunden hade själv öppnat köksdörren genom att hoppa på handtaget.
Så gnydde han till och puffade med sin nos. Jag genomfors av medlidande med detta djur, han hade förstås också känslor och att han hade mist sin matte begrep han mycket väl. Varför hade jag inte tänkt på det? Jag smekte honom över huvudet och talade lugnande till honom. Då kom det en hundsuck och han borrade in sig lite till. Vi somnade båda, och nästa morgon när jag vaknade satt han redan ute i köket och tittade på mig med bönfallande ögon i väntan på att få mat och få gå ut. Vad annat kunde jag göra än att kapitulera?
Detta var historien om hur en hundhatare som jag blev hundälskare och själv fick hund. Lucas är något av det bästa som hänt mig. Numera har vi också gått hundkurser och en klokare och mer väluppfostrad hund får man leta efter!
Inga

 

Bild: Shutterstock

Ny roman i veckans Allers!

17 januari, 2014, 13:01

Roman FörsvunnenHur väl känner man egentligen sina närmaste? Försvunnen är ett spännande relationsdrama som ställer just denna fråga. Läs det första avsnittet i veckans nummer av Allers!

 När Hanna ringer sin man Joakim för att höra om de kan ha sällskap hem efter jobbet, får hon veta att han aldrig dök upp på sitt arbete den här dagen. Hanna blir orolig, för hon vet ju att Joakim cyklade till jobbet tidigt samma morgon. Vad kan ha hänt på vägen dit? Samtidigt hoppas hon att allt är ett missförstånd. Men när hon kommer hem hittar hon ett brev…

Teckning: Sylvia Frölich